Ämnet för studien var improvisation och improvisationsundervisning i relation till begreppet

Music Performance Anxiety (MPA) samt tänkbara kopplingar däremellan. MPA beskrivs

enklast som ångestkänslor i samband med musikutövande. Syftet med studien var att utforska

Music Performance Anxiety utifrån en jazzmusikers perspektiv. Är det möjligt att känna

prestationsångest i en kontext där det egentligen inte går att ”spela fel”? Jämförelser med

konstmusiken blir därför relevant. Ett vidare syfte var att finna verktyg för att kunna

uppmärksamma och hjälpa elever med MPA inom ensembleundervisning med fokus på

improvisation. Vilka metoder och material använder pedagogerna? I studien valdes en

kvalitativ metod, baserat på forskningsintervjuer med tre olika musiker och pedagoger inom

improvisation. Det kompletterades genom att utforska befintlig litteratur inom improvisation

och MPA. Studiens resultat påvisar att samtliga informanter hade stora erfarenheter och

personliga upplevelser av både improvisation och MPA samt kopplingar däremellan och att

MPA är ett förekommande fenomen inte bara inom konstmusik utan även bland jazzmusiker.

Resultaten påvisar även att MPA framställs som något mindre vanligt bland jazzmusiker än

hos klassiska musiker. Det finns inom jazzkulturen en reservation mot att visa tecken på

svagheter som nervositet och prestationsångest. Förhoppningvis kan studien bidra till att lyfta

ämnet MPA inom jazz och populärmusik, då det tidigare inte varit så beforskat inom dessa

genrer. En vidare aspiration är att uppmärksamma musikpedagoger på hur de kan hjälpa

elever som upplever svårigheter i improvisationsundervisning.

The subject of the study was improvisation and improvisational teaching in relation to the

concept of Music Performance Anxiety (MPA) and possible connections between them. MPA

is most easily described as feelings of anxiety in connection with playing music. The purpose

of the study was to explore Music Performance Anxiety from a jazz musician's perspective. Is

it possible to feel performance anxiety in a context where it is not really possible to "play

wrong"? Comparisons with classical music therefore become relevant. A further purpose was

to find tools to be able to draw attention to and help students with MPA in ensemble teaching

with a focus on improvisation. What methods and materials do the educators use? In the

study, a qualitative method was chosen, based on research interviews with three different

musicians and educators in improvisation. It was supplemented by exploring existing

literature in improvisation and MPA. The results of the study show that all informants had

great experiences and personal experiences of both improvisation and MPA as well as

connections between them and that MPA is a common phenomenon not only in art music but

also among jazz musicians. The results also show that MPA is presented as somewhat less

common among jazz musicians than among classical musicians. There is a reservation in jazz

culture against showing signs of weaknesses such as nervousness and performance anxiety.

Hopefully, the study can help to raise the topic of MPA in jazz and popular music, as it has not

previously been so researched in these genres. A further aspiration is to draw the attention of

music educators to how they can help students who experience difficulties in improvisational

teaching.