Denna text är en reflektion över maktförhållanden inom det (konst)musikaliska fältet, och ett försök att beskriva hur de produceras och reproduceras genom den musikaliska diskursen, de system av normer och avgränsningar som definierar den, och det sociala rum där den verkar.

Den centrala tanken i texten är att det är verkets (och därigenom upphovspersonens) framträdande snarare än dess substans som avgör dess maktposition i förhållande till andra. Med framförallt Michel Foucault och Judith Butler använder jag mig av en teori om subjektet som något som inte är essentiellt, substantiellt och enhetligt, utan något som konstrueras i det performativa framträdandet i av diskursen fabricerade positioner. Musiken är således performativ, som utsaga gör den något, då den tillåter, stabiliserar och reproducerar en given identitet och position.

Diskursen ses här alltså som ett maktfält, definierad av sociala och kulturella normer, avgränsningar och förbud, i vilken de subjekt som behärskar språket, koderna, handlingarna, estetikerna och praktikerna tillåts framträda.

Jag har i denna text försökt att se hur diskursens manifesta yta – musiken – på olika sätt kan verka för att dölja den position som upphovspersonen intar, och därmed det subjekt som reflekteras i den socialitet där den tar plats. Jag har behandlat två specifika kategorier genom vilket detta döljande kan ske: den första i musik som positionerar sig som abstrakt, där detta sker genom mekanismer och berättelser som beskriver/gör musiken materiell, transcendent, formell, objektiv, där subjektet ”försvinner” i framträdandet av musiken, och den andra i musik som positionerar sig som referentiell, som genom beskrivningar av subjektets positionering ”vid sidan av”, som om utanför eller bredvid det som sägs, döljer dess position och hur det opererar i verket.

Textens ambition är med andra ord att analysera musik utifrån en önskan om att återinstallera subjektets position i den, och de förutsättningar som låter det framträda för att sedan dölja sig, försvinna i ljudet och rummets språklöshet och iscensättningar.