Denna uppsats belyser tre musiklärares erfarenheter av metodiska anpassningar, när både elever med och utan dyslexi deltar i samma klass. Syftet är att kartlägga metodiskt material som är anpassat för elever med dyslexi i klassundervisning i musik. Forskningsfrågan för studien är:

Vilka metoder använder musiklärare i klassundervisning för att underlätta lärandet för elever med dyslexi?

I denna studie används kulturpsykologi som vetenskapligt perspektiv för att studera vilka kulturella verktyg musiklärare använder sig av tillsammans med dyslektiker i klass.

Tre semistrukturerade intervjuer har genomförts med musiklärare som har erfarenhet av dyslektiker i musikundervisningen. Resultatet av studien visar att det största hindret dyslektiker möter i musikundervisningen är skriftspråket, både vad gäller noter och läsande och skrivande. Texter och noter är således kulturella verktyg som behöver anpassas efter de elever som har dyslexi. Lösningen kan vara att byta ut ett kulturellt verktyg mot ett annat, till exempel att byta ut sångtexten mot bilder.

En annan slutsats av denna uppsats är att de nödvändiga anpassningar som görs för dyslektiska elever i musikundervisningen, fungerar lika bra även för icke-dyslektiska elever. Den viktigaste anpassningen är att undervisa på gehör så mycket som möjligt. Förekomsten av text och noter bör minimeras, men inte undvikas helt.

Musikläraren måste på ett tidigt stadium ta hänsyn till de dyslektiska elevernas behov, för att försäkra sig om att inga hinder på vägen uppstår för dem.