Denna studie undersöker improvisationens roll i pedagogiska sammanhang i förhållande till lärande och musikalisk utveckling. För att få insikt i hur improvisation kan användas i musikundervisning har intervjuer gjorts med tre personer med gedigen kompetens och erfarenhet om och av improvisation såväl när det gäller eget utövande som i pedagogiska sammanhang. Alla tre informanter jobbar som pedagoger på en musikhögskola. Studien utgår ifrån en generell frågeställning rörande improvisation i musikundervisning. Samtidigt finns även avsikten att genom resultaten av studien försöka förstå vad improvisation kan bidra med mer specifikt i sångundervisning. I analysen av resultaten stöd tagits av delar ur Lev Vygotskijs kulturhistoriska teori om utveckling och lärande, rörande fantasi och kreativitet för att kunna ringa in improvisationens betydelse i musikalisk utveckling.

Resultatet visar på att informanternas gemensamma uppfattning är att studenterna genom improvisatoriska övningar utvecklar både sin egen skapande drivkraft genom att använda den kreativa förmågan, och kommunikationen i musicerandet. Närmare visar undersökningen hur pedagoger via konkret utformade improvisationsövningar kan skapa förutsättningar för studenten att öva på olika musikaliska parametrar och så även forma det personliga uttrycket. Resultatet i denna studie kan ha en betydande roll i en möjligt kommande utformning av improvisation som konkret metod i musikutbildning, med fokus på att utveckla det personliga uttrycket.

Utmaningen med analysarbetet rörande ämnesvalet improvisation var att intervjuerna förde med sig fler abstrakta begrepp så som; fritt flöde, resonans och impuls. Rörande improvisationens kognitiva inverkan i relation till utveckling och lärande skulle vidare forskning kunna bidra till att konkretisera dessa abstrakta begrepp och därmed skapa förutsättningar för vidareutveckling av improvisation i undervisningssammanhang.