Denna uppsats handlar om Charles Tournemires (1870-1939) improvisation från 1930 över den gregorianska sekvensen Victimae Paschali. Improvisationen nedtecknades senare av Maurice Duruflé. Sekvensen återfinns i den svenska psalmboken från 1986 där den sjungs som en växelsång mellan kör och församling. Uppsatsen behandlar frågor gällande komposition och improvisation och den eventuella problematiken som kan uppstå i nedtecknandet av en annan musikers verk. Vad händer när man spelar musik som var menat att finnas en gång, där det framgått att upphovsmannen inte velat få den transkriberad? Hur mycket hänsyn till notbilden tar musikern när denne vet att det är en improvisation, gentemot när det rör sig om en komposition?