I detta arbete undersöker jag den berättande kvalité jag finner inom vissa improviserade jazzsolon. Denna kvalité har varit intressant att undersöka för att få utökade kunskaper inom improvisationskonsten och att hitta pedagogiska redskap för att undervisning i improvisation inte ska fastna i instrumentteknisk färdighet och harmonisk medvetenhet. Arbetet tar upp teorier om narrativ ur ett litteraturvetenskapligt perspektiv men tar också upp idéer om narrativ i musikalisk kontext. För att undersöka berättande improvisation har jag analyserat två jazzsolon där jag upplever denna kvalité, genomfört en intervju, spelat in egna improvisationer med en ensemble innan och efter jag praktiskt undersökt berättande improvisation. Inspelningarna har sedan spelats upp och diskuterats med en fokusgrupp. Resultatet visar på tydliga kopplingar mellan teorier om narrativ och berättande improvisation men att vägarna dit är många och att det är svårt att peka på objektiva företeelser som skapar detta.