Ämnet prestationsångest attackeras från många vinklar och är något som de allra flesta kan känna igen sig i. I denna studie fördjupar jag mig i förhållandet mellan prestationsångest och individens upplevelse av hur det är att musicera med andra. Studien inriktar sig mot musikstudenters relation till prestationsångest i undervisning och ensemblespel, med syftet att belysa begreppet Music Performance Anxiety (MPA). Genom fokusgruppsintervju och deltagarobservation har jag tagit fram underlag samt kartlagt hur deras upplevelse av MPA ter sig i musikämnet och i ensemblesammanhang. Hur skiljer sig upplevelsen av detta i ensemblesammanhang från individuella sammanhang och hur skiljer sig känslan av MPA i undervisning i jämförelse med andra musikutövande sammanhang? Genom kvalitativ data och analys av deltagarnas egna erfarenheter och upplevelser har studien lett fram till en djupare inblick i hur dessa individer upplever prestationsångest i musiksammanhang, samt hur den sociala aspekten av att musicera får en betydande roll när ämnet ska belysas. Generellt uppnådde samtliga deltagare kriterierna för en mer eller mindre utvecklad form av MPA och den generella uppfattningen var att de inte fått några verktyg eller arbetat med ämnet prestationsångest kontinuerligt i sina pågående eller föregående studier. Min uppfattning är därför att vidare forskning kring detta ämne behövs för att konkretisera, och på ett ett bättre sätt, kartlägga känslor och sociala strukturer som hämmar studenters musikaliska utveckling såväl som det konstnärliga uttrycket.