Adagio und Allegro op. 70 är ett stycke för valthorn och piano av Robert Schumann (1810– 1856). Den skrevs 1849 av Schumann, ett år som han ägnade mycket åt att skriva för soloinstrument med piano. Adagio und Allegro finns även utgivet för andra soloinstrument än valthorn, bland annat violoncell, violin, oboe och tuba. Syftet med studien är att utföra en interpretation av Robert Schumanns Adagio und Allegro op. 70 för valthorn och piano som jag vill ha det rent musikaliskt och inte för att jag spelar valthorn. Jag kan uppleva att vi ibland styrs lite för mycket av vilket instrument vi spelar, att det ibland står i vägen för vår musikaliska interpretation. Jag har valt tre instrument jag kommer studera, dessa är valthorn, oboe och cello. Jag har jämfört notutgåvor, med utgångspunkt från min hornutgåva och inspelningar från tre instrumentalister per instrument. Detta för att försöka få en bred bild av hur stycket tolkas på olika instrument. Jag upptäckte att det finns en hel del skillnader mellan notutgåvorna. De flesta av skillnaderna är för att anpassa verket efter det instrument som ska spela. Dock innehöll oboestämman betydligt fler och större nyansskillnader än horn- och cellostämman. Mellan instrumentalisterna jag lyssnade på var det också stor skillnad. Jag upplevde att cellisterna generellt spelade mest uttrycksfullt och expressivt, men också att det varierar från musiker till musiker. Min slutsats av detta är att vi lätt låter vårt instrument styra mer än vi tror över vår interpretation. Dock upplever jag att flera av de modernare instrumentalisterna är lite mer fria än de äldre. Att vi mer och mer söker den tolkning vi vill ha musikaliskt och inte styrs av hur man ”bör” spela. Jag anser att vi går åt rätt riktning.