Syftet med den här undersökningen är att ta reda på om det går att uppnå en liknande upplevelse i en filmscen med samma filmmusik skapad virtuellt med en dator gentemot live- inspelade musiker. Nyckelfrågorna i den här undersökningen är - kan en scen ur en film upplevas bättre/sämre beroende på samma musik skapad med dator kontra live? Kan handlingen i scenen uppfattas olika? Förändras känslan i scenen mellan versionerna?

I undersökningen använder jag mig av en filmscen ur långfilmen Finding Alice (Fernandez, 2019) som jag komponerat musiken till. Med hjälp av scenen ”I’m Gonna Kill Him” undersöker jag i form av ett blindtest hur stor skillnad åskådaren upplever mellan två versioner av scenen – den ena med virtuellt stråk och den andra med live-stråk.

Blindtestet genomfördes på en handfull personer, både med tränade och otränade musiköron. Det blev mycket intressanta diskussioner utifrån frågorna jag hade sammanställt till blindtestet. Man kunde märka likheter och skillnader på hur filmscenen upplevdes. Personerna med tränade musiköron tenderade att föredra versionen med live-inspelat stråk. De starkaste argumenten för den versionen var att den kändes mindre ”Hollywood” och allvarligare i tonen än versionen med virtuellt stråk. De tyckte även att timing/frasering och dynamik med live-stråket kändes mer organiskt och gifte sig bättre med dialogen. Personerna med otränade musiköron tenderade att inte uppleva stor skillnad alls.

Eftersom jag utifrån förutsättningarna bara fick ihop en handfull personer till blindtestet var det svårt att komma fram till en slutsats. Men det gick att se tendenser. Personerna med tränade och insatta musiköron kunde uppleva skillnad mellan virtuell musik skapad med dator och live-inspelad musik, och gav därmed olika upplevelser för filmscenen. Men för det otränade musikörat blev upplevelsen i princip samma mellan versionerna.

Nyckelord: filmmusik, virtuell, orkester, stråkar, musik, film, MIDI