När jag första gången hörde Eric Ewazens sonat för trombon och piano blev jag enormt berörd. Jag fascinerades av den vackra harmoniken och tonspråket som Ewazen använder i stycket. Ungefär ett år senare bestämde jag mig för att själv ta mig an sonaten i övningsrummet och min förtjusning till stycket växte ännu mer. Jag blev också intresserad av att undersöka vad det är som gör att jag berörs så mycket av det här stycket. Jag har därför valt att i det här arbetet analysera första satsen ur Ewazens sonat för trombon och piano ur ett musikteoretiskt perspektiv. Jag har valt att analysera den första utav tre satser, då den berört mig mest.

I arbetet beskriver jag inlärningsprocessen av stycket, samt de utmaningar det ställt mig inför. Jag vill även ge läsaren en kort beskrivning av vilka uttrycksmöjligheter en trombon har. Det är väsentligt då jag delvis beskriver instuderingsprocessen utifrån instrumentets möjligheter och svårigheter.

I min analys har jag använt mig av kunskaper som jag fått från min nuvarande och från tidigare utbildningar. Analysen bygger till stor del på mina personliga upplevelser och skulle därför kunna tolkas annorlunda av andra analytiker. Jag har brutit ner stycket i olika beståndsdelar: teman/ motiv, harmonik och tempon/taktarter.

Det jag har kommit fram till efter att ha arbetat med sonatens första sats är att Ewazen ofta överaskar lyssnaren med oväntade harmoniska kast. Detta gör musiken spännande och intressant att lyssna på.