“The degree to which all of this was conveyed systematically varied greatly by culture; but on the whole, the music, with all of the mentioned components, was transmitted as one entity.” (Nettl, 1985). Nettl beskriver här inlärningsprocessen eller metodiken om vi så vill i en gehörstradition inkluderande repertoar och sångstil som en helhet. Men hur lär vi ut sångstil och repertoar inom folksång idag, när folksången endast är en del av en diversifierad musikvärld?

      Inom den västerländska konstmusiken har sångstil lärts ut genom metodik som utvecklat av sångare och pedagoger sedan 1500-talet t.ex. Maffei (1562) och Caccini (1602) och inom pop, jazz och rockgenren har pedagogiskt material utvecklats av sångare som t.ex. Jo Estill (1994) och Cathrine Sadolini (2000) m.fl. redan sedan mitten av 1900-talet. Metodik och pedagogik hos dessa pedagoger kan sägas avspeglar estetiska ideal, hur sången ska låta, vilken sångstil det handlar om, vad man behöver kunna inom just den genren (även om genre-begreppet inte används utan är implicit).

     Inom folksången har situationen varit delvis en annan. Fokus har primärt legat på att beskriva sångstil utifrån musikvetenskapligt och musiketnologiskt perspektiv inte ett metodiskt, både internationellt och i en skandinavisk kontext genom t.ex. Alan Lomax Cantometrics (1976). Först under de senaste 30 åren har metodik för folksångstil börjat utvecklas i en nordisk kontext.

På vilket sätt avspeglar en metodik en genre och dess sångstil?

På vilket sätt påverkar metodiska val en genre och dess sångstil?

På vilket sätt kan Nettls beskrivning av en metodik inom gehörstradition vara giltig idag?