Syftet med studien är att utifrån ett sociokulturellt perspektiv undersöka hur piano- och gitarrlärare ser på och upplever sig arbeta med individualisering i gruppundervisning. Metoden som använts är enskilda intervjuer i semistrukturerad form.

Resultatet från studien visar att de intervjuade instrumentallärarna diskuterar flera olika typer av strategier för individualisering som de säger sig arbeta med i gruppundervisning. Varierande kunskapsnivå inom elevgruppen är något som samtliga informanter menar kan vara en svårighet med undervisningsformen och fem av de sex intervjuade lärarna uppger också att de delar in sina elevgrupper efter kunskapsnivå. Informanterna är eniga om att gruppundervisning ger goda förutsättningar för samspel, dock upplever de att undervisningsformen försvårar arbetet med elevers instrumenttekniska färdigheter. Några av informanterna uttrycker också att de använder olika didaktiska strategier för individualisering i gruppundervisning som innefattar vad vi tolkar som kamratlärande och scaffolding.

Analys av insamlad empiri kopplad till studiens teoretiska utgångspunkter antyder att tillgång till gemensamma kulturella redskap, lärare och elever emellan, kan gagna elevers musikaliska utveckling. Vidare diskuteras en möjlig komplexitet i de avvägningar en lärare behöver göra i samband med tillämpning av didaktiska strategier som syftar till att möjliggöra scaffolding elever emellan. Dessutom diskuteras huruvida lärande i grupp kan ha möjligheter att ge elever större musikaliska upplevelser än vad som är möjligt i individuell undervisning.