Majoriteten av dagens musiklyssnande sker genom att lyssna på inspelningar. Av den anledningen har en stor del av kompositionen, arrangeringen och produktionen av musik idag anpassats för att göra sig bra i inspelad form. Ett av de få undantagen till detta är klassisk musik, av vilken de flesta inspelningar är i stort sett inspelade konserter med sparsam mikrofonuppsättning. Syftet med det här arbetet var att undersöka en alternativ inspelningsmetod med avseende på klang, ljudbild, intresse hos allmänhet, samt arbetsprocess under och inför inspelningen. I undersökningen spelades första satsen av Bottesinis andra kontrabaskonsert in, ett instrument i taget, för att sedan mixas för att skapa en annan typ av lyssningsupplevelse än den i konventionella klassiska inspelningar. Instudering, repetition, inspelning och post-produktion analyserades metodiskt och jämfördes med en vanlig konsertproduktion. Den färdiga inspelningen skickades också, tillsammans med två kommersiellt utgivna inspelningar av samma stycke, till tio personer som lyssnade på alla tre inspelningarna för att sedan svara på en enkät om hur de uppfattade inspelningarna. Resultaten visade att även om den är långt ifrån felfri, så finns det väldigt mycket outnyttjad potential med den här inspelningsmetoden. En hög nivå av musicerande uppnåddes, och en uppslukande mix kunde göras. Svaren på enkäterna visade också att en betydande del av deltagarna föredrog den här produktionen framför en konventionell inspelning. Detta tyder på att det finns stor potential för klassiska musiker att, med hjälp av alternativa inspelnings- och produktionsmetoder, nå ut till en bredare publik.