I detta arbete utforskas interpretation av västerländsk konstmusik, och olika utgångspunkter och tankesätt kring detta. I studien undersöks Johannes Brahms sonat i Ess dur för klarinett och piano (Op. 120, No. 2). Syftet var att ta upp och gräva djupare i aspekter såsom tidstroget framförande, kompositörens intentioner och eget uttryck för att kunna utveckla och förstå sin egen tolkning så mycket som möjligt. Sonaten har undersökts på två sätt. Dels presenteras en analys av första satsen, med fokus på motiv och teman och hur dessa förhåller sig till bl.a. harmoniken, samt en diskussion om huruvida musiken är i sen stil, alltså stildrag som brukar vara gemensamma för konstnärers sista verk. Det andra sättet sonaten har undersökts på är genom intervjuer med musiker om hur de tänker när de tolkar det här stycket. Studiens resultat påvisar att den djupare förståelse som en musikalisk analys medför innebär att jag som musiker kan fatta snabbare och mer motiverade beslut i min interpretation. Genom att sätta mig in i kompositörens liv och mående utvecklades en djupare känsla för stycket och en vilja att uttrycka något som känns rätt.