1800-talet var en turbulent period i Frankrike och mycket hände ‑ inte bara i samhället, utan även musikaliskt. Orgelbyggeriet utvecklades och orgelmusiken likaså. César Franck studerade piano och komposition, blev sedan organist och så småningom orgelprofessor. Under hans levnad lanserades en ny orgelteknik, med perfekt legatospel och briljant pedalspel, vilken allt sedan dess kommit att prägla sättet att spela även orgelmusik av Franck, trots att han egentligen var verksam före denna stils genombrott. I denna skriftliga reflektion diskuteras hur man, som interpret och organist, kan förhålla sig till olika interpretationstraditioner, i syfte att uppnå en historiskt och teoretiskt informerad gestaltning. Till grund för reflektionen ligger främst studier av litteratur och orgelnoter. Ur analysen framgår att Franck inte var särskilt strikt med hur han ville att hans orgelmusik skulle spelas, och att det finns skäl att tro att han själv spelade mycket fritt och i många fall betydligt snabbare, samt med bl a mindre legato än vad som ofta är brukligt idag.