Piporgeln har länge varit det dominerande instrumentet i kyrkan. Digitalorgelns intåg är en förnyelse som främst tillkom på grund av ekonomiska och praktiska skäl. Digitalorgeln har gått från att vara undantag till norm. I denna uppsats ska jag undersöka hur denna strukturförändring påverkar en konserterande organist. Jag jämför förutsättningar i att framföra en konsert på en egen digitalorgel kontra en fast installerad piporgel. Detta undersöks dels genom en jämförelse mellan instrumenten, samt en konsert med en egenbyggd digitalorgel tillsammans med en stråkorkester. Under processens gång visar det sig att digitalorgeln fungerar som ett bra komplement på platser där en piporgel vore en omöjlighet, men den fungerar också som ett helt nytt instrument.