Under barocken var ornamentering en viktig del i framförandet av musik. Det publicerades en mängd skrifter i ämnet och vad gäller sång är P.F. Tosis Opinioni de’ cantori antichi e moderni och J.F. Agricolas Anleitung zur Singkunst de viktigaste verken från barockens senare hälft. Studiens syfte var att jämföra Tosis och Agricolas sångskolor, för att ta reda på vilka skillnader och likheter som finns i hur man ornamenterade under 1600-talets senare del, respektive 1700-talets första hälft. I studien appliceras Tosis och Agricolas metoder på två samtida stycken: kantaten Poi che riseppe Orfeo av A. Scarlatti, samt kantaten Orfeo av G.B. Pergolesi. De fokusområden som har valts ut är: förslag, drillar, passaggi, variation av arior och recitativ samt cadenze. Studien visar att i stort sett samma ornament användes under hela senare delen av barocken, men att utförandet kunde skilja sig åt, samt att utvecklingen av improviserade cadenze skedde först under 1700-talet. Studiens resultat visar att historisk uppförandepraxis är en givande metod att använda vid instudering för att nå en djupare förståelse om hur verket framfördes under den tidsperiod då det komponerades.