Ämnet för denna kandidatuppsats är Arnold Schönbergs verk Pierrot Lunaire. Det komponerades under sommaren 1912 och är än idag ett av de mest fascinerande modernistiska verk som finns, ofta framfört och ständigt aktuellt. Jag har i uppsatsen, förutom att ha gett en redogörelse för uppkomsten av Pierrot Lunaire och dess betydelse, undersökt min egen inlärningsprocess när jag som sångerska instuderat fyra satser ur verket, och utifrån resultatet dragit slutsatser om hur den här typen av musik bäst instuderas. Syftet med studien var alltså en utforskning av olika metoder för instudering, specifikt inom området svårinlärd vokalmusik. Metodiskt består denna undersökning av några olika komponenter. Själva studien i inlärning genomfördes på min loggbok över övningstimmar ägnade åt Arnold Schönbergs Pierrot Lunaire, vilken jag strukturerat efter tre sinsemellan olika instuderingsmetoder, som sedan i retrospektiv vägs mot varandra för att påvisa vilken som ger störst effektivitet. Utöver detta har jag läst en rad vetenskapliga artiklar i akt och mening att få begrepp om Pierrot Lunaire’s upphovspersoner samt deras levnadsförlopp, och därtill om själva verkets natur. Vidare har jag tillsammans med en pianist navigerat mig igenom musiken och spelat in ett klingande exempel som bifogas till denna uppsats. Resultatet av studien har varit relativt entydigt men vägen till den slutsats jag kunde dra har inte varit helt rak – det har visat sig att olika inlärningsprocesser kan ge olika resultat beroende på om man vill lära sig materialet på lång eller kort sikt. Man kan dra slutsatsen att en grundlig och systematisk instudering av de olika musikaliska aspekterna var för sig, påvisat med instuderingsmetod nr. 2 har det mest långsiktiga resultatet i fråga om precision och säkerhet, vilket i sin tur leder till större konstnärlig frihet. Detta resultat innebär insikt om hur jag, och förhoppningsvis andra, bör förhålla oss till instudering av modernistisk konstmusik.