Denna studie har undersökt tre musiklärarstudenter med en oskolad bakgrund inom rockmusik; deras övningsvanor och övningsmetoder, introduktion till musiken, upplevelse av musikundervisning, och syn på sin egen förmåga. Studien har genomförts med semistrukturerade intervjuer och tematisk analys. Två av deltagarna är elgitarrister, och den tredje är elbasist. Alla är män i åldrarna 20-30 år och har minst 10 års erfarenhet av att spela elgitarr. De tog själva initiativet att börja spela musik efter att ha blivit inspirerade av rockmusik, ”rockstjärnor”, och uppfattningen om musik som ”coolt”. De tycks ha drivits främst av glädje, fascination, samhörighet, och av att rockmusiken och dess tillhörande instrument möjliggjorde tillfredställande ensemblespel på ett enkelt och lättillgängligt vis. Deltagarna har uttryckt att de än idag behöver uppleva en musikalisk autenticitet och en genuint intresse för att övning och musikutövande ska bli tillfredställande. Detta tycks ha lett till att de idag oftast övar genom att lära sig nya låtar, och använder repertoarinlärning som ett ”ramverk för övning”. Teknik och annan övning sker vid behov, och oftast när en utmaning uppstår i repertoarinlärningen. För deltagarna har omställningen till formell musikundervisning på många sätt varit svår, och inneburit problem med motivation och regelbunden övning. Det tycks även ha påverkat synen på deras förmågor, och medfört känslor av otillräcklighet. Värst var dessa effekter för gitarristerna i studien, och basistens svar stod ofta i kontrast till gitarristernas även om de överlag hade en väldigt liknande musikalisk bakgrund och vardag. Basisten föredrog vissa andra övningsmetoder, såg inte någon skillnad på att spela och att öva, och hade en mer positiv syn på effektiviteten i sin övning och sin notläsningsförmåga. Gitarristerna däremot ansåg sin notläsningsförmåga som undermålig, och föredrog att använda sitt gehör vid repertoarinlärning. De gjorde tydlig skillnad på övning och att spela, och beskrev ohållbara övningsrutiner som motiverades av yttre faktorer som läxor från skolan. För deltagarna introducerades notläsning först i gymnasieåldern, och det verkar ha varit en större utmaning för gitarristerna än för basisten. Denna sena introduktion kan ha lett till att gitarristerna blivit avskräckta från formell undervisning. Eftersom de vid det laget redan hade nått en någorlunda tekniskt hög nivå kan notläsningen i början ha varit alltför komplicerad då gitarren är ett ackordinstrument. Studien har frambringat, och presenterar avslutningsvis ett särskilt framträdande tema om ett fenomen jag har valt att kalla Gitarristsyndromet.