Denna text är ett självständigt arbete som genomfördes inom ramen för den högskolepedagogiska kursen på Kungliga Musikhögskolan (KMH) läsåret 2020/2021. Syftet med arbetet är att, med ett högskolepedagogiskt perspektiv, belysa ämnet jazzsång med utgångspunkt i såväl mina egna som andras uppfattningar om ämnet. Inledningsvis redovisas kortfattat hur instrumentet sång såväl grundläggande som mer specifikt i jazz- och improvisationsgenrerna. Några exempel ges på tekniker som tillämpas för att utveckla improvisationen inklusive några metoder jag själv har använt och jag förklarar även varför jag valt att använda dessa och refererar även till studenters reaktioner på dessa metoder. Vidare identifieras och diskuteras olika för- och nackdelar som kan finnas med att ha sång som instrument när det handlar om improvisation, dels utifrån aktuell forskning om hjärnan och dels ur ett psykologiskt perspektiv. För att samla uppfattningar om just jazzsång hos professionella sångare och dansare samt hos studenter genomfördes en enkätundersökning. Deltagarna fick svara på frågor om vad de tycker att sångstudenter inom improvisation och jazzgenren behöver lära sig för att förberedas för ett professionellt yrkesliv och om deras uppfattningar om hur högskoleutbildning i jazzsång bör gå till. Mot bakgrund av de erfarenheter som enkätundersökningen gav presenteras avslutningsvis konkreta utvecklingsförslag som skulle kunna leda till en bättre undervisning och utbildning för de musiker som studerar med sång som instrument i högre musikutbildning.