Inom musikforskning används av tradition källmaterial som inspelningar, noter och textdokument i tryck så väl som handskrift. Denna typ av källmaterial utkommer numer många gånger i digitalt format (så kallat born-digital eller ”digitalt fött” material) Det är även så att äldre icke digitala källor digitaliseras. Digitalisering uppfattas ofta vara ett sätt att rädda äldre och skört material från tidens tand. Digitaliseringen kan leda till ökande möjligheter för forskaren vad gäller till exempel åtkomst och spridning. Men samtidigt kan den också leda till utmanande begränsningar i fråga om till exempel krav på teknisk utrustning och kompetens i digital literacy. Centrala teman i en diskussion om born-digital och digitaliserat källmaterial är bevarande, tillgänglighet, sökbarhet och kvantitet så väl som materialets kvalitativa innehåll.

På ett rent organisatoriskt plan innebär dessutom digitalisering och tillgång till digitalt material många gånger en hybridisering mellan traditionella kulturarvsbevarande samhällsinstitutioner och privata kommersiella aktörer, eftersom arkiv och bibliotek inte sällan köper in programvara och databaser från privata företag.

Förutom dessa tämligen konkreta problemområden kan användningen av digitalt material i vetenskaplig forskning även lyftas till en abstraktionsnivå. Det handlar om forskningens nav och vetenskapens kärna: Vilka möjligheter och begränsningar för forskning erbjuder det digitala paradigmet? Vad är att betrakta som forskning då källmaterialet är flytande och föränderligt? Vilka krav behöver vi som forskare ställa på vetenskaplighet i detta paradigm?