I detta kandidatarbete belyses historisk uppförandepraxis av Frédéric Chopins pianomusik. Uppsatsen går igenom musikens olika parametrar såsom tempo, dynamik och ornamentering, för att betrakta alla ur ett perspektiv av historisk uppförandepraxis. Till exempel så ansåg Chopin själv det tredje fingret vara en "stor sångare", och att det att spela med ett och samma finger flera gånger i rad bara förhöjde uttrycket. Särskilt fokus hamnar på tempo rubato som ett av de viktigaste kännetecken i Chopins musik. Termen betecknar en agogiskt fri melodilinje över ett stadigt pulserande ackompanjemang, som ett medel att ge musiken uttryck. Slutligen kompletteras de rent konkreta, handfasta interpretationsriktlinjer med större frågor kring Chopins notering, musikaliska stil och samtid. Det diskuteras även att historisk uppförandepraxis inte är vägen till den rätta interpretationen, utan snarare ett verktyg för att närma sig musik som är 150 år gammal.