Musik som universellt språk har förmågan att kommunicera och känslomässigt guida lyssnaren utan ord. Men jag har kommit att på senare tid intressera mig för på vilka sätt text kan expandera detta universella språk och få oss att känna någonting som vi inte skulle ha känt annars. För att studera detta har jag komponerat två verk för instrument respektive röster och reflekterat kring på vilka olika sätt text kan påverka ett musikaliskt uttryck i vitt skilda kontexter. Syftet och tillvägagångsättet i studien är att med utgångspunkt i tre dikter från Edith Södergrans Framtidens Skugga undersöka hur kompositionernas klingande resultat och kompositionsprocess påverkas utifrån dynamik, harmonik och form. Kompositören Luciano Berio har haft en stor påverkan på mitt komponerande teoretiskt och omsatt i praktik. Detta inte minst det interdisciplinära komponerandet i att kombinera akustiska och akusmatiska ljud baserat utifrån lyrik. Edith Södergrans symboliska stjärna som har en central betydelse för hela arbetet. Jag kommer att förklara min tolkning av Edith Södergrans stjärna som symbol för egoism och inskränkthet samt hur jag anser den för mig färgar innebörden av Edith Södergrans dikter och tillika mina kompositioner. Avslutande följer en reflektion över de två verken med utgångspunkt i dynamik, harmonik och form. Arbetet har fått mig att inse begränsningarna i tid och min egen förståelse för vissa av de musikaliska koncept och teorier som undersökts. Men den stora insikten är att min kompositionsprocess inte påverkas alls i den utsträckning av text och besättning såsom jag hade föreställt mig samt att väldigt likartade kompositionsprocesser kan resultera i väldigt olika klingande musik.