Musikforskaren Nicholas Cook skriver i sin bok “Music: A Very Short Introduction” (2000) om den västerländska notationens funktioner. Han menar att notationen är en så pass stor del av vår musikaliska förståelse och en så integrerad del av hur vi i väst skapar, tänker på och föreställer oss musik att den är omöjlig att bortse från (även i den musik som skapas utan att någonsin noteras). I detta arbete har jag därför valt att undersöka hur notationen inverkar på min instuderingsprocess, ett framförande, den klingande musiken samt den västerländska bilden av musik.

Jag har undersökt detta genom att instudera och framföra utvalda delar av Mozarts flöjtkonsert i G-dur med begränsad tillgång till konsertens notation. I resultatdelen redogör jag för hur denna typ av instuderingsprocess hjälpt mig att känna mig mer fri i mitt musicerande.

I beskrivningen av hur den västerländska bilden av musik påverkas av notation har jag även använt mig av en lingvistisk teori kallad Sapir–Whorf-hypotesen. Hypotesen är uppkallad efter Benjamin Lee Whorf och Edward Sapir och berör hur vårt språk förhåller sig till och påverkar våra tankar, och i förlängning av det, hur vi uppfattar vår verklighet. Jag redogör för hur jag upplever att denna teori även går att applicera på den västerländska notationens förhållande till den klingande musiken och hur detta är bidragande i skapandet av den västerländska musikkulturen och den västerländska bilden av musik. Arbetet har hjälpt mig att definiera mina tankar kring notationen på ett tydligare sätt och i förlängningen resulterat i att jag känner mig tryggare i mitt eget musicerande.