Detta självständiga arbete tar sin utgångspunkt i en undran över hur lärare tillvaratar elevers möjliga utveckling inom den enskilda instrumentundervisningen. 

Syftet är att bidra med mer kunskap om hur lärare reflekterar kring elevers möjliga utveckling utifrån två forskningsfrågor:

Hur beskriver lärare mötet mellan lärare och elev för att tillvarata elevens möjlighet att utvecklas inom den enskilda instrumentundervisningen?

Vad karaktäriserar lärares utsagor om elevers möjliga utveckling inom den enskilda instrumentundervisningen?

För att besvara forskningsfrågorna har material i form av tre intervjuer med musiklärare samlats in. Intervjuerna har analyserats med kulturhistoriska teoretiska begrepp. 

Resultatet visar att lärare använder sig av olika strategier för att identifiera och hantera elevers aktuella utvecklingsnivå och aktivera elevers närmaste utvecklingszon på ett önskvärt sätt. Lärare använder sig även av verktyg och tecken, som inspelning och genre för att mediera kunskap. Vidare visar resultatet även att elevers egna viljor och förtroende för läraren är viktiga komponenter för lärare att ta hänsyn till för att möta elevers potentiella utveckling. Utöver detta visar resultat att det finns hinder för elevers möjliga utveckling som har varit karaktäriserande för informanternas utsagor. De hinder som beskrivs är om läraren har för många elever vid ett givet tillfälle, psykiska samt sociala problem hos eleven eller om uppgifterna som eleven får är alldeles för svåra.