I mitten av 1800-talet inleddes i Frankrike en renässans för den tidiga kyrkomusiken i allmänhet och den gregorianska sången i synnerhet. Charles-Marie Widor var en av dem som tog intryck av denna rörelse och genom den utvecklade och delvis omvärderade sin syn på musik i kyrkan. Han baserade sina sista två orgelsymfonier, Symphonie Gothique och Symphonie Romane på kyrkans mest centrala teman – Kristi födelse och uppståndelse. Mitt syfte med denna uppsats och att studera dessa orgelsymfonier har varit att fördjupa mig i hur gregorianiken påverkade Widors kompositionsstil och hur konsertant musik utanför gudstjänstens liturgi kan bära ett kyrkligt budskap baserat i dess valda teman. Jag har velat dokumentera min process att som organist och kyrkomusiker studera in och komma fram till en medveten konstnärlig gestaltning av symfonierna. Widor blev med åren övertygad om att kyrkomusik måste vara baserad på kyrkans egna teman för att kunna bli sakral konst. Han använde sig också av en palett av former och kompositionstekniska grepp för att variera musiken i symfoniska dimensioner. Dessa två orgelsymfonier är Widors bidrag till den rörelse som inte bara återupprättade utan gav den gregorianska sången högsta status i den romersk-katolska kyrkan vid sekelskiftet 1900.