Interpretation innebär att tolka och att återge. När en musiker interpreterar ett verk innebär det att den förhåller sig till en nottext och sätter verket i en musikhistorisk kontext. Det finns en tradition att förhålla sig till men också att ifrågasätta och bryta emot. Det finns alltid utrymme för en interpret att tillföra musiken sina egna uppfattningar. I själva verket är det en underförstådd förutsättning för att en interpretation ska vara relevant. Förhållandet mellan interpret och lyssnare är också central. Man kan säga att lyssnaren i sin tur interpreterar. Lyssnaren mottar det den hör och omformar det i sitt eget inre. 

Det är upp till lyssnaren att vara mottaglig men jag tror det mesta ansvaret ligger på interpreten för den ansvarar för ett gemensamt möte i musiken. Man kan även säga att lyssnaren interpreterar när den lyssnar. 

Det jag insett efter mycket lyssnande på Beethovens pianosonat op.109 är att olika interpreter tolkar texten och notbilden på väldigt olika sätt. Det är såklart en fråga om personlighet men jag menar att eftersom det är ett så sent verk av Beethoven, vilket innebär ett innovativt komponerande i förhållande till den traditionella wienerklassicism Beethoven tidigare komponerat i, finns det ytterligare anledningar till att det råder ovanligt skilda interpretationer. Detta är ytterligare en anledning om varför verket blir så intressant. Beethovens sena kompositioner innehåller en mer introvert karaktär och denna sonat tycks locka ut något alldeles särskilt personligt hos varje interpret. 

I detta arbete analyserar jag notmaterialet och min egna interpretation i förhållande till andras interpretationer av Beethovens pianosonat op.109.