I gymnasieskolans kursplan för musikämnet står personligt uttryck med som en del av det centrala innehållet. Detta begrepp har vi som musikstudenter och utövande musiker även stött på i många andra sammanhang. Begreppets betydelse är dock inte definierat. Skolverket definierar inte heller vad personligt innebär i denna kontext. För att veta hur vi själva skulle kunna förstå och göra personligt uttryck till en del av vår undervisning ville vi därför ta reda på hur andra musiklärare talar om personligt uttryck. Syftet med detta självständiga arbete är att bidra med mer kunskap om musiklärares syn på personligt uttryck i musikundervisningen. Genom att bjuda in musiklärare till fokusgruppsamtal har resonemang och tankar delats och vidareutvecklats emellan musiklärare. Det insamlade materialet har sedan sammanställts och analyserats ur ett diskursanalytiskt perspektiv. Materialet samlades in genom video- och röstinspelningar. I resultatet presenteras tre diskurser som framkommit ur samtalen: diskursen om konkret och abstrakt, diskursen om personligt som omöjligt samt diskursen om musikerskap kontra artisteri. Vår slutsats är att det trots att tidigare forskning visar på att personligt uttryck och uttryck generellt historiskt sett har glömts bort i musikundervisningen finns tendenser till att göra det fortfarande idag. Den största utmaningen verkar ligga i att definiera personligt. Allt som oftast används det synonymt med ett unikt sound.