Föreliggande studie undersöker hur musiklärare i svenska grundskolan arbetar för att inkludera nyanlända elever i sin undervisning. Detta görs utifrån teori om inkluderande pedagogik, interkulturell pedagogik och, till viss del, John Deweys pedagogiska filosofi om utbildning som social fostran. För insamling av data till sagda studie genomfördes klassrumsobservationer av och kvalitativa intervjuer med tre grundskollärare i musik. Denna data analyserades sedan utifrån tidigare nämnda teorier i allmänhet och ramverket Inclusive Pedagogical Approach in Action (IPAA) i synnerhet. Resultaten visar att studiens informanter på olika sätt gör anpassningar för att möjliggöra för nyanlända elever att delta i den gemensamma undervisningen. Dessa anpassningar handlar till stor del om att hantera elevernas tillkortakommanden i svenska språket. Dock görs få anpassningar utifrån elevernas musikaliska bakgrund och kunskaper. Alla informanter ger uttryck för en syn på musik som lämpat för en inkluderande undervisning. Utifrån informanternas utsagor framkommer också en bild av musikämnet som nedprioriterat och att en brist på tid och resurser försvårar möjligheten att tillgodose elevernas behov. Studien ger en inblick i både möjligheterna till en inkluderande musikundervisning, fördelarna med en sådan och de hinder som gör att den inte alltid kan uppnås.