Föreliggande studie har som syfte att, genom en diskurspsykologisk metodansats med diskurspsykologisk inriktning, undersöka vad som karaktäriserar högstadieelevers samtal om musikämnet och musikundervisning. Problematiken ligger i att musiklärare ställs inför utmaningar i en prestationsinriktad skolkultur i vilken elevers inställning till lärande präglas av instrumentell syn på kunskap. Tidigare forskning visar att musikundervisning ofta innebär en instrumentell kunskapssyn och att lärare har svårt att möta och förstå elevers engagemang när de ska lära sig musik. 

Denna kvalitativa undersökning genomfördes genom semi-standardiserade, icke-strukturerade gruppintervjuer med elever från en grundskola i Stockholmsområde. Resultatet visar att elevernas samtal om musikämnet och musikundervisningen präglas av diskurser som osynliggör musikämnets kunskapsinnehåll till förmån för dess nytta i sekundära syften och placerar ämnet i periferin i förhållande till andra ämnen som betraktas som mer viktiga. Det visar också att också att eleverna särskiljer musikämnet från de teoretiska ämnena i den avsikt att musikundervisningen förväntas i högre grad vara fri från ansträngande moment samt innehålla mer individuell frihet och utrymmer för social aktivitet.