Denna studie syftar till att utforska och problematisera en specifik definition av

musikterapi: den som användes av World Federation of Music Therapy från 1996

till 2011. Följande frågeställningar undersöks: vilket sorts språk används, på vilka

sätt det finns outsagda förväntningar på förförståelse, vilken typ av definition den

kan sägas vara samt om den är giltig och användbar. De teoretiska

utgångspunkterna är hermeneutik, analytisk språkfilosofi i G. E. Moores efterföljd

samt modern teoribildning kring definitioner enligt A. Gupta. För att svara på

frågorna har metoden ”text tolkar text” använts. Definitionen har brutits mot andra

texter från angränsande områden och försök har gjorts att fastställa vilken plats och

vilken funktion den har i de traditioner den refererar till: musik, terapi och

musikterapi. Resultatet visar att definitionen använder sig av ett utvidgat språk och

den förutsätter en förförståelse för framför allt ”musik” som inte är intuitivt

självklar. Definitionen förefaller också vara av typen explikativ analytisk definition

samt en cirkeldefinition. Den är dock användbar och giltig utifrån vad Gupta kallar

”revisionsteorin för definitioner” då den kan användas som det Bruscia kallar

”arbetsdefinition”.

The purpose of this study is to examine and problematize a specific definition of

music therapy: the 1996 to 2011 World Federation of Music Therapy definition.

The following questions are raised: what kind of language is in use, in what way

exist silent expectations regarding pre-understanding, what kind of definition is it

and is it valid and useful? Theoretical starting points are hermeneutics, analytical

philosophy of language in the tradition following G. E. Moore and modern theories

concerning definitions according to A. Gupta. In order to answer the questions the

method of ”text explains text” has been employed. The definition has been

interpreted by using other texts from neighboring fields of research, and an attempt

has been made to identify the place and function of the definition in the traditions

it refers to: music, therapy and music therapy. The result show that the definition

makes use of an expanded language and presupposes an understanding of above all

”music” that goes beyond what is intuitively self-evident. It appears to be an

explicative analytical definition and a circular definition. However it is both valid

and useful from the perspective of what Gupta calls the ”theory of revisions of

definitions” and as such it is close to what Bruscia calls ”working definitions”.