För kulturskolan att nå ut till målgrupper i alla områden i samhället är en viktig utmaning utifrån ett demokrati- och jämlikhetsperspektiv. För närvarande har kulturskolan svårare att nå elever från såväl föräldrar med lägre utbildningsbakgrund samt föräldrar i områden med en hög andel utlandsfödda. Det här kapitlet kommer att diskutera på vilka olika sätt som utmaningen att nå ut till målgruppen i ett förortsområde med hög andel utlandsfödda beskrivs av lärare och ledare inom kulturskola och skola. 

Intervjuerna som ligger till grund för artikeln har genomförts som en del av ett praktiknära forskningssamarbete och frågeställningen har väckts av ett behov artikulerat av lärare och skolledare inom det undersökta området. Teoretiskt bygger analysen på ett diskurspsykologiskt och policyteoretiskt perspektiv genom vilket olika tolkningsrepertoarer eller förklaringsmodeller om hur själva problemet med att bredda rekrytering till kulturskolan definieras. 

En förklaringsmodell kan exempelvis vara “Bristande förståelse för det svenska samhället”. Denna tolkningsrepertoar eller förklaringsmodell bygger på idén om att andra samhällen som elevernas föräldrar i synnerhet kanske inte har samma tilltro till och kunskap om hur samhälleliga institutioner, såsom kulturskolan, kan utgöra en resurs för enskilda individer som vill lära sig mer om instrumentspel exempelvis. En väg framåt utifrån denna förklaringsmodell betonar behovet av att skapa nätverk med lokala organisationer samt att skapa personliga varaktiga relationer till personer i området. 

Eftersom olika förklaringsmodeller presenterar olika lösningar på problemet som i sin tur blir olika genomförbara och kan vara konfliktfyllda i viss utsträckning. Att identifiera dessa olika dilemman och spänningar tror vi kan fördjupa samtalet om och förutsättningarna att mer gemensamt pröva olika sätt att jobba för att uppnå en kulturskola för alla.