Sånger med en särskild funktion har alltid intresserat mig. Jag fascineras över att rösten på olika sätt kan användas i en vardaglig kontext, där ett ändamål står i centrum. Musiken blir ett verktyg, ett sätt att underlätta ett arbete eller en syssla. Det finns i vallvisornas lock på djur, i arbetssångernas taktfasta ramsor - och inte minst, i vaggvisorna. Jag kan inte minnas första gången jag blev bekant med begreppet Fiskeskärsmelodin. Troligen var det någon gång när jag nyss påbörjat mina eftergymnasiala studier i folkmusik. Melodin i sig har jag dock med mig sedan barnsben, långt innan jag visste att den kallades för just fiskeskärsmelodin. Det finns ett antal kända vaggvisor, till exempel Evert Taubes Byssan Lull och C.M. Bellmans Vaggvisa för min son Carl, som bygger på fiskeskärsmelodins säregna struktur.

I denna studie som berör vokal skandinavisk folkmusik ämnar jag att hålla ett enkelt och generellt språk, men det kan förekomma begrepp som kräver en viss förkunskap inom ämnet. Jag kommer referera till fiskeskärsmelodin på olika sätt, ibland med begreppet fiskeskärsvisa och i ett analytiskt sammanhang med begreppet fiskeskärsvariant eller enbart variant. Ordet traditionsbärare förekommer även det frekvent, och används när jag refererar till en eller fler av de fyra sångare jag valt att analysera.