Detta examensarbete är en kvalitativ studie om känslor, tankar och minnen av musikundervisningen i den svenska folkskolan mellan cirka 1925 och 1950, med särskilt fokus på de personer som kände sig utestängda från musikundervisningen, samt deras förhållande till musik senare i livet. Studien är baserad på intervjuer med 13 personer födda mellan 1914 och 1942.På den här tiden såg samhället och skolan helt annorlunda ut än de gör idag och det speglas naturligtvis i synen på musikalitet, sångförmåga och begåvning, och även pedagogik.Resultaten pekar på att undervisningen i musik vid den här tiden skilde sig från dagens undervisning ganska mycket i några avseenden. Idag strävar lärare mot att alla elever ska nå målen i kursplanen och det är en otänkbarhet att utesluta någon från undervisningen, men mellan 1925 och 1950 kunde detta förekomma i skolorna. Resultaten visar också att de personer som blev ”befriade” – som de själva säger – ofta har känt sig hämmade och osäkra på sitt eget sjungande i hela sina liv, trots försök att komma över detta som vuxna.