Denna studie har som syfte att undersöka vilka typer av pedagogiska verktyg och förhållningsätt som är behjälpliga för en instrumentallärare inom konstmusikområdet i undervisningen av en elev på högstadie- eller gymnasienivå med dyslexi.

Det finns en del angränsande forskning på kopplingen mellan dyslexi och musik tillgänglig på svenska som uppmanar lärare till att på ett eller annat sätt ”strunta i noterna”. Denna uppsats vilar på antagandet att mer eller mindre flytande notläsning är en nödvändighet för alla som vill verka inom konstmusikområdet och försöker därför hitta konkreta verktyg och förhållningsätt som har till uppgift att stärka elevens notläsningsförmåga. Slutsatser har uppnåtts genom att intervjua sex respondenter som på olika sätt bidrar med att teckna en bild av en dyslektisk musikers verklighet samt att ge konkreta förslag på hur musikpedagogik mot dyslektiker bör utformas. En medvetet heterogen grupp respondenter har valts för att få så många infallsvinklar på ämnet som möjligt: musiklärarens, musikelevens, den aktive dyslektiske musikern samt specialpedagogen som arbetar med dyslexi i allmänhet.

Resultatet av intervjuerna sätts även i ett bredare sammanhang genom att jämföras med pedagogiska tankar från andra länder (framför allt pianopedagogen Sheila Oglethorpes) samt de hjälpmedel som används i svenska skolan för arbete med läs- och skrivsvårigheter bland dyslektiker. Uppsatsen avslutas med ett diskuterande kapitel där det tydliggörs att flera av respondenterna använder liknande strategier (bl.a. användandet av färgpennor och symboler för att tydliggöra notbilden, uppförstoring av notbilden, arbete med gehör etc.) för att klara av notläsningen. Dessutom finns det många likheter i deras egna erfarenheter av musikstudier, deras professionella verksamhet och hur de skulle vilja se att pedagoger fortsatt arbetar och tar hänsyn till dyslektiker inom musikundervisningen. Uppsatsen avslutas genom att kategorisera dessa svar och jämföra dem med exempelvis Oglethorpes teorier.