I den här texten reflekterar jag kring hur erfarenheter av motstånd kan påverka min musik samt hur motstånd kan användas som verktyg i en skapandeprocess.

Skapande är för mig motstånd, samt att göra motstånd. Motstånd kan här betyda tyngd och tryck, men verkar också som kraft och energi. Motstånd i den här texten är rörelser. Motstånd som håller emot, som trycker ned, som ger frustration och tyngd men också det motstånd som ger styrka och en sorts vild, ilsken glädje. Motståndskraft är avbrytande. Motstånd kan vara erfarenheter av förtryck, erfarenheter som sätter sig i kroppen. Motstånd ger kraft, och motstånd är närhet.

Mitt konstnärliga examensprojekt har varit att komponera för en stråktrio, där jag undersökt intimiteten och den kroppsliga närheten i instrumentens klangkroppar samt mellan musikerna. Som en ingång till detta ämne skriver jag om motstånd, ett uttryck som finns i min musik och som även är ett perspektiv jag använder mig av i min skapandeprocess. För mig är det ordlösheten i det kroppsliga som fascinerar mig, det som intellektet inte kan formulera. Och i kroppen finns lyssnandet. Det är kroppens kunskap som vill uttrycka sig i musiken.

Till grund för denna text ligger stycket ​Vridna, Vågsång​ som uruppfördes av Julija Morgan (violin), Tove Bagge (viola) och Hanna Cronhjort (kontrabas) den 16 april 2016. Under fem hela helger (från oktober 2015 till mars 2016) har vi provat idéer, improviserat, repeterat samt diskuterat motstånd, lyssnande och rum utifrån vad jag i denna text undersöker.