Hur berättar man en historia med sin röst?

De flesta konstarter är berättande, och särskilt tydligt är det för de utövare som använder sig av ord som en del av sitt uttrycksmedel. Denna text är ett undersökande av vilka grundläggande drivkrafter som fört mig, från att vara ett nyfiket och spontant musicerande barn, till en skolad klassisk sångerska. Jag ställer mig frågan varför detta har varit och är viktigt för mig som person och hur min personlighet, i kombination med användandet av min röst, har påverkat och påverkats av mitt konstutövande.

Genom att använda mig av kunskaper inom berättarkonsten, såsom litteratur och skådespeleri, har jag vid instuderingen av Robert Schumanns sångcykel Frauenliebe und Leben op. 42, försökt finna en balans mellan det naturliga och det inlärda i mitt uttryck. Utdrag från varje sång lyfts fram och belyses utifrån textliga och musikaliska aspekter, likaså samspelet mellan sång- och pianostämman. 

Vidare undersöker jag hur jag kan gestalta känslor och idéer från en annan tid, utan att sätta min nutida moraliska uppfattning främst. Denna frågeställning tar jag upp i samband med en kortare djupanalys av samtiden kring Clara och Robert Schumann, och denna analys har även färgat interpretationen av verket på ett, för mig, intressant sätt.

Texten avslutas med ett avsnitt som behandlar begreppen bildning och intuition och hur dessa kan, eller bör, sammanstråla i ett professionellt konstutövande generellt, och med fokus på mina resultat under mitt arbete specifikt. Jag ställer mig även frågan vilka lärdomar jag dragit under arbetet, och vilken inverkan detta kan ha på mitt framtida konstutövande.