Denna studie fokuserar på inlärningsprocessen rörande böjningstoner på diatoniskt munspel.
Studien är grundad i tidigare forskning om munspel och munspelares kunskapsutveckling och
har genomförts med en fenomenografisk ansats. Det empiriska materialet består av intervjuer
med tre munspelare: en lärare, en elev och en frilansmusiker. De frågor som ställdes till
informanterna fokuserar på hur de lärde sig tekniken att böja toner, och hur specifika
speltekniska framsteg samt andra erfarenheter påverkade dem i inlärningsprocessen.
Undersökningens resultat visar att böjningstoner på diatoniskt munspel är en teknik som kan
beskrivas, av till exempel lärare, men som fram för allt måste kännas fram av den som lär sig
för att effekten ska uppkomma och utvecklas till en färdighet. I samband med att någon lär sig
böjningstoner samverkar flera aspekter, som munspelarens förmåga att experimentera själv
och att imitera andra. En annan aspekt som kan påverka är hur den lärande uppfattar och
tolkar beskrivningar från andra. Dessutom har det betydelse i vilken position på ett diatoniskt
munspel som en ton böjs då förutsättningarna för att böja toner skiljer sig mellan olika
positioner. Undersökningen visar också att böjningstoner på diatoniskt munspel bidrar till att
instrumentet får större möjligheter, inte bara tonmässigt och harmoniskt utan även
konstnärligt uttrycksmässigt.