Denna studie syftar till att utforska och problematisera en specifik definition av
musikterapi: den som användes av World Federation of Music Therapy från 1996
till 2011. Följande frågeställningar undersöks: vilket sorts språk används, på vilka
sätt det finns outsagda förväntningar på förförståelse, vilken typ av definition den
kan sägas vara samt om den är giltig och användbar. De teoretiska
utgångspunkterna är hermeneutik, analytisk språkfilosofi i G. E. Moores efterföljd
samt modern teoribildning kring definitioner enligt A. Gupta. För att svara på
frågorna har metoden ”text tolkar text” använts. Definitionen har brutits mot andra
texter från angränsande områden och försök har gjorts att fastställa vilken plats och
vilken funktion den har i de traditioner den refererar till: musik, terapi och
musikterapi. Resultatet visar att definitionen använder sig av ett utvidgat språk och
den förutsätter en förförståelse för framför allt ”musik” som inte är intuitivt
självklar. Definitionen förefaller också vara av typen explikativ analytisk definition
samt en cirkeldefinition. Den är dock användbar och giltig utifrån vad Gupta kallar
”revisionsteorin för definitioner” då den kan användas som det Bruscia kallar
”arbetsdefinition”.