I denna studie undersöker vi musikundervisningens påverkan på högstadieelevers musikaliska identiteter, med MacDonald et al:s (2017) teoretiska begrepp ”identitet i musik” som ett ram- verk. Forskningsmaterialet består av nio semistrukturerade intervjuer av fem högstadie-elever på två skolor – en skola med musikprofil och en skola utan musikprofil – gjorda i två varv som ägde rum i början respektive slutet av en skoltermin. Vår metodik är inspirerad Lamonts (2017) forskning i Storbritannien. Vi anpassar metodiken till våra intervjupersoners ålder och jämför våra resultat med annan tidigare forskning inom samma fält. Detta innebär bland annat en dis- kussion kring känslor, motivation och lärande.

Dataanalysen är baserad på fenomenologisk metod och lyfter fram två centrala fenomen, ”musikalisk identitet” och ”känslor”, i vårt forskningsmaterial. Vi ser en skillnad i hur inter- vjupersonerna beskriver kategorierna ”musiker” och ”artist”, sistnämnda av vilka är förknippat med att ladda upp musik på streamingtjänster. Detta leder oss till att diskutera framväxten av vad vi har valt att kalla ”Spotify-språk”, alltså hur streamingtjänster väljer att benämna musiker som laddar upp sin musik på deras plattformar. I förlängningen diskuterar vi detta språkbruks potentiella effekt på våra intervjupersoners musikaliska identitet.

Jämförelser med Lamonts (2017) forskning framhäver både kontinuitet och förändringar i musikundervisningens roll i ungdomars identitetsskapande. Detta belyser hur den kulturella och pedagogiska kontexten i Sverige är i snabb förändring. Vi bygger också på Leijonhufvuds arbete (2018) kring rollen streamingtjänster spelar för utbildning och problematiserar deras växande influens inom och utanför klassrummet. Våra resultat ger insikter för lärare som vill stödja elevers musikaliska identitetsutveckling.