Sång som instrument är förankrat i kroppen, något som gör det till ett högst personligt instrument. Den nära kopplingen mellan sång och kropp gör instrumentet sång starkt identitetsbärande vilket i sin tur kan leda till att prestationsångest uppstår, även kallat MPA (music performance anxiety). I denna kvalitativa studie undersöks sångares upplevelser av prestationsångest inom ramen för sångundervisning, såväl i grupp som individuellt. Tre semi-strukturerade intervjuer genomfördes med sångare inom högre utbildning och analyserades sedan utifrån ett mikrosociologiskt perspektiv. Resultatet visar att sångarnas prestationsångest kan ses som relationell snarare än individuell, då den framför allt uppstår i relation till andra samt fungerar som en indikator på hur trygg eller hotad elev-lärarrelationen upplevs. Trygga relationer präglas av balans mellan närhet och distans samt av ett öppet klimat där eleven kan erkänna sin prestationsångest. Otrygga relationer präglas i stället av för mycket närhet eller distans där eleven håller prestationsångesten inom sig. Relationella behov som behöver tillgodoses för att uppleva en minskad nivå av prestationsångest kan sammanfattas av trygghet, bekräftelse, ömsesidighet och av en tydlig kommunikation mellan elev och lärare. Sammanfattningsvis pekar resultatet på att elev-lärarrelationer bör präglas av ömsesidig respekt och förståelse för att ge förutsättningar för trygga relationer att uppstå vilket kan minska nivån av prestationsångest. 

Singing as an instrument is rooted in the body, which makes it a highly personal instrument. The close connection between singing and the body makes singing as an instrument strongly identity-bearing, which in turn can lead to the emergence of performance anxiety, also known as MPA (music performance anxiety). This qualitative study examines singers' experiences of performance anxiety within the framework of vocal studies, both in groups and individually. Three semi-structured interviews were conducted with singers in higher education and then analyzed from a microsociological perspective. The results show that the singers' performance anxiety can be seen as relational rather than individual, as it primarily arises in relation to others and functions as an indicator of how secure or threatened the student-teacher relationship is perceived. Secure relationships are characterized by a balance between closeness and distance and by an open climate where the student can admit their performance anxiety. Insecure relationships are instead characterized by too much closeness or distance where the student keeps the performance anxiety inside. Relational needs that need to be met in order to experience a reduced level of performance anxiety can be summarized as security, affirmation, reciprocity and clear communication between student and teacher. In summary, the results indicate that student-teacher relationships should be characterized by mutual respect and understanding to provide the conditions for secure relationships to arise, which can reduce the level of performance anxiety.