Denna studie undersöker hur jazzimprovisation lärs ut i individuell undervisning på gymnasiet och på musikhögskola i Sverige. Syftet med denna studie är att undersöka vilka kritiska aspekter som framträder i jazzimprovisationsundervisning för sång respektive piano och hur variation används för att möjliggöra högskolestudenters och gymnasieelevers lärande. Studien använder sig av kvalitativ metodologi som bygger på insamlad data från observationer av sex lektioner, tre för sång och tre för piano. För att undersöka förekomsten och variationen av kritiska aspekter i undervisningen tolkas observationerna med hjälp av variationsteorin som teoretiskt ramverk. Resultatet visar att jazzsångundervisning varierar sångteknik, tonförråd, rytm, sekvensidéer och harmoniskt tänkande för att utveckla studenter och elevers förmåga att höra och skapa musikaliska idéer i improvisation. Samtidigt betonas risktagande, narrativt uttryck och genrespecifika ideal, där sångpedagogers demonstrationer och gemensamma musicerande ger studenter och elever verktyg för att utveckla mer musikaliskt meningsfulla improvisationer. Resultatet visar att jazzpianoundervisning varierar notval, harmoni, rytm, intervall och tekniska element för att utveckla studenter och elevers förmåga att skapa melodiska fraser, uttryck och musikalisk förståelse i improvisation. Samtidigt betonas självständig och integrerad handkoordination och förmågan att skilja och förstå sambandet mellan teknisk kontroll och musikaliskt uttryck, vilket ger studenter och elever verktyg för att improvisera på ett mer musikaliskt meningsfullt sätt. De musikaliska implikationer som framkommer av studien tyder på att undervisning för olika instrument och för studenter och elever med olika behov bör stödja både en gemensam musikalisk grund och uppmuntra kreativ mångfald.

 This study investigates how jazz improvisation is taught in individual education in upper secondary high school, grade ten to twelve, and on university level in a city in Sweden. The aim is to investigate which critical aspects that emerge in jazz improvisation teaching for voice and piano, and how variation is used to enable students´ learning. Qualitative data is collected through observations of six lessons, three for song and three for piano, to examine the existence and variation of critical aspects. The variation theory is therefore our theoretical approach. The results show that jazz vocal teaching varies vocal technique, pitch choices, rhythm, sequence ideas and harmonic thinking in order to develop students' ability to hear and create musical ideas in improvisation. At the same time risk-taking, narrative expression, and genre-specific ideals are emphasized, where the teacher´s pedagogical demonstrations and collaborative music-making provide students with tools to create more musically meaningful improvisations. The results show that jazz piano teaching varies note choices, harmony, rhythm, intervals and technical elements to develop students´ ability to create melodic phrases, expression, and musical understanding in improvisation. At the same time independent and integrated hand coordination and the ability to distinguish between technical skill and musical expression are emphasized, providing students with tools to improvise in a more musically meaningful way. The musical implications suggest that teaching for different instruments and varying students should support both a shared musical foundation and encourage creative diversity.