Detta arbete undersöker hur orkesterklang kan överföras till orgel med utgångspunkt i en transkription av Josef Elsners Requiem för manskör och orkester. Syftet är att formulera transkriptionsprinciper som bevarar originalverkets klangkaraktär och struktur inom ramen för orgelns tekniska och akustiska förutsättningar. Arbetet kombinerar analytisk verkstudie, praktiskt transkriptionsarbete och framförande vid en examenskonsert. Analysen omfattar jämförelser mellan orkester- och orgelklang, historiska och estetiska perspektiv på transkription samt en detaljerad genomgång av två satser ur Elsners Requiem: Introitus och Dies irae. Utifrån orkesterpartituret utvecklas en öppen transkriptionsstrategi där originalets instrumentation anges synligt, men registreringsval och dynamiska lösningar lämnas till interpreten. På så sätt möjliggörs anpassning till olika orglar, rum och framförandekontexter. Framförandet bekräftade att denna öppna modell är praktiskt fungerande och konstnärligt hållbar. Även om en exakt klanglig reproduktion inte är möjlig, kan verkets uttryck och struktur bevaras genom idiomatisk överföring. Arbetet visar att transkription är både en teknisk och konstnärlig process och kan fungera som modell för vidare bearbetning av sakral musik för orgel.

This thesis explores the transfer of orchestral sound to the organ, based on a transcription of Josef Elsner’s Requiem for male choir and orchestra. The aim is to formulate transcription principles that preserve the timbral character and structure of the original work within the technical and dynamical limitations of the organ. The study combines analytical score analysis, practical transcription work, and performance at a graduation concert. The analysis includes comparisons between orchestral and organ timbres, historical and aesthetic perspectives on transcription, and a detailed examination of two movements from the Elsner’s Requiem: Introitus and Dies irae. Based on the orchestral score, an open transcription strategy is developed in which the original instrumentation is indicated, while registration choices and dynamic solutions are left to the performer. This allows adaptation to different organs, spaces, and performance contexts. The concert performance confirmed that this open model is both practically feasible and artistically sustainable. Although an exact sonic reproduction is not possible, the work’s expression and structure can be preserved through idiomatic translation. The study demonstrates that transcription is both a technical and artistic process and may serve as a model for further adaptations of sacred music for the organ.