Syftet med denna masteruppsats är att belysa vilken betydelse historisk orgelimprovisation kan ha i gudstjänsten. Med utgångspunkt i barockens metoder och tekniker, till exempel hos Johann Sebastian Bach, framgår det att dessa rymmer en mångsidig och praktiskt relevant potential för dagens gudstjänstgestaltning. Den romantiska traditionen, såsom hos Felix Mendelssohn Bartholdy och Max Reger, möjliggör en starkare emotionell tolkning av liturgiska innehåll. Gudstjänsten, som utgör uppsatsens klingande del, har visat att barocka och romantiska improvisationsstilar kan förstås som komplementära uttrycksformer som uppfyller olika funktioner inom gudstjänsten. Genom arbetet med moderna improvisationstekniker blev det tydligt hur historiska traditioner “lever vidare” i dagens gudstjänstpraxis. Historiska och moderna improvisationsmetoder kan därvid med fördel kombineras. Med avseende på den konkreta liturgiska användningen framgick det att valet av improvisationsform bör orientera sig efter funktionella, innehållsliga och dramaturgiska kriterier. Den praktiska tillämpningen av olika improvisationsstilar inom gudstjänsten visade slutligen att just den stilistiska mångfalden utgör en väsentlig gestaltningspotential. Kombinationen av historisk och samtida praxis öppnar därmed ett rum där orgelimprovisation kan framträda som en levande, funktionell och konstnärligt högkvalitativ uttrycksform i den dagliga gudstjänsten.