Samspel i klassisk ensemblemusik är i hög grad förankrat i notation och etablerade roller, medan kontemporär improvisation bygger på ett mer öppet förhållningssätt till det som spelas. Studien har genomförts för att fördjupa min egen förståelse av samspel i musikaliska ensemblesammanhang genom praktiskt arbete med fri improvisation, samt för att undersöka hur dessa erfarenheter kan implementeras i klassisk kammarmusik. För att uppnå detta har arbetsprocessen bestått av improvisation i grupp och solo, intervjuer med två professionella improvisationsmusiker, samt instudering av klassisk repertoar där jag försökt använda mig av improvisatoriska förmågor. Resultaten visar att improvisation och klassiskt ensemblespel bygger på liknande grundläggande förmågor som organiseras på olika sätt. Erfarenheter från improvisationsarbetet gick att föra in i klassiskt ensemblespel, bland annat genom ökad trygghet i beslutsfattande och ett mer aktivt bruk av ögonkontakt och andning, men resultatet varierade beroende på sammanhang. Studien pekar mot att improvisation kan fungera som ett verktyg för att utveckla förmågor som redan är centrala inom klassiskt ensemblespel.