Improvisation är en oändlig källa av uttryck för musiker och kan vara något som kräver mod och förberedelse, därför är syftet med denna studie är att bidra med kunskap om hur gitarrelever på gymnasienivå talar om improvisation och vilka diskurser om improvisation som konstrueras i deras utsagor. Studien har sin teoretiska utgångspunkt i diskursanalys där fokus riktas mot hur eleverna konstruerar improvisation med sitt språk. Tidigare forskning visar på improvisationens historiska relevans och att rädsla tycks vara ett stort hinder för improvisation. Samtidigt har en stor del av forskningen ett fokus på lärarens perspektiv och metoder för att stimulera improvisation. Därför anses det viktigt med forskning som denna studie där elevens perspektiv står i centrum. Semistrukturerade intervjuer har genomförts som materialinsamlingsmetod och resultatet analyserades utifrån ett diskursanalytiskt perspektiv med utgångspunkt i diskurspsykologi.

Resultatet visar att eleverna konstruerar improvisation som något fritt som samtidigt präglas av olika typer av begränsningar som till exempel rädslan att spela fel. Studiens resultat visar också att elevernas sätt att tala om improvisation förändras beroende på om den sker i hemmet eller inför en publik. Resultatet kan innebära en utvecklad linje för framtida forskning som undersöker hur elevers språkanvändning konstruerar olika förståelser av improvisation.