Denna uppsats undersöker cellons roll i Dmitrij Sjostakovitjs Pianotrio nr. 2 i e-moll, op. 67, med fokus på hur instrumentets klang, register och speltekniker används för att omförhandla pianotrions traditionella hierarki. Genom partituranalys, konstnärlig praktik och studier av verkets historiska kontext analyseras samspelet mellan cello, violin och piano i verkets fyra satser. Resultatet visar att cellon ges en självständig och uttrycksfull funktion som sträcker sig bortom dess traditionella roll som harmoniskt fundament. Studien belyser även hur analytiska insikter kan påverka interpretation och musicerande i praktiken.