Denna studie fokuserar på inlärningsprocessen rörande böjningstoner på diatoniskt munspel.

Studien är grundad i tidigare forskning om munspel och munspelares kunskapsutveckling och

har genomförts med en fenomenografisk ansats. Det empiriska materialet består av intervjuer

med tre munspelare: en lärare, en elev och en frilansmusiker. De frågor som ställdes till

informanterna fokuserar på hur de lärde sig tekniken att böja toner, och hur specifika

speltekniska framsteg samt andra erfarenheter påverkade dem i inlärningsprocessen.

Undersökningens resultat visar att böjningstoner på diatoniskt munspel är en teknik som kan

beskrivas, av till exempel lärare, men som fram för allt måste kännas fram av den som lär sig

för att effekten ska uppkomma och utvecklas till en färdighet. I samband med att någon lär sig

böjningstoner samverkar flera aspekter, som munspelarens förmåga att experimentera själv

och att imitera andra. En annan aspekt som kan påverka är hur den lärande uppfattar och

tolkar beskrivningar från andra. Dessutom har det betydelse i vilken position på ett diatoniskt

munspel som en ton böjs då förutsättningarna för att böja toner skiljer sig mellan olika

positioner. Undersökningen visar också att böjningstoner på diatoniskt munspel bidrar till att

instrumentet får större möjligheter, inte bara tonmässigt och harmoniskt utan även

konstnärligt uttrycksmässigt.