Musikens roll har skiftat genom historien och kan ses som både en social aktivitet och en prestation. Detta väcker frågor om hur musikundervisning bäst kan balansera dessa två perspektiv. Studien fokuserar på kulturskolans musiklärare och deras syn på varför elever ska lära sig det musikaliska hantverket; som ett verktyg för att musicera och genom musicerandet uppnå gemenskap och välmående eller som en prestation, något att bemästra och visa upp. Resultatet pekar på att det ena inte utesluter det andra, att båda delarna existerar i lärarens undervisning och de kan fungera i synergi.

Arbetet baseras på kvalitativa intervjuer som undersöker lärarnas tankar kring musikens och samspelets existentiella dimensioner, hur musiken skapar mening och gemenskap och en känsla av att vara del i något större. Konserter roll i förhållande till musikens existentiella dimension undersöks, med fokus på om konserten främjar eller hindrar elevernas möjlighet att uppleva mening och gemenskap i sitt musicerande. Konserten undersöks även som motivationsfaktor, en källa till gemenskap och som en potentiell orsak till eventuella negativa effekter som prestationsångest. Även hur konsertens utformning och publikens agerande har inverkan på elevens upplevelse av konsertsituation undersöks. Resultatet pekar på att konserter ofta ses som viktiga men att de kan upplevas olika beroende på elevernas och lärarnas förhållningssätt samt på konsertens utformning.

Studien bidrar med reflektioner kring hur musikundervisning kan utformas för att inkludera både individuella och sociala aspekter av musicerande. Det är en komplex balans, och varje situation kräver sin egen lösning.