När den svenska musikexportens uppkomst ska beskrivas, är ett antal förklaringar till det ”svenska musikundret” vanligt förekommande. Den kommunala musikskolan, folkmusiktraditionen, den svenska jazzens influenser, studiecirklar och folkhögskolor samt framgångsrika föregångare inom popmusiken såsom ABBA, Roxette, Europe, Robyn, Aviicci, Yngwie Malmsteen, Shellback och Max Martin, för att nämna bara några, lyfts ofta fram. Denna studie syftar till att belysa en möjlig annan bidragande faktor: den svenska barnmusiken. Många av oss växte upp och lyssnade på musiken i Fem myror är fler än fyra elefanter. Kanske nynnade vi med i Kalles Klätterträd, Sjörövar-Fabbe, Bamse och andra melodier? Det kännetecknande för många av dessa melodier och sånger är att de ofta kan betecknas som relativt komplicerade när det gäller melodi- och rytmspråk; de borde inte vara så enkla att sjunga – men ändå kan de flesta av oss ändå göra det.  I studien jämföres melodispråket i svenska barnmusikkompositioner med de som kommer från den engelsktalande musikvärlden, delvis genom musikteoretiska analyser men även i form av intervjuer med några av dem och skrev denna klassiska barnmusik, såsom kompositören och musikern Jojje Wadenius samt ovan nämnde Max Martin. Ambitionen är att lyfta fram de skillnader som finns i musiken för denna unga målgrupp, med särskilt fokus på musik skapad i spannet 1960-1990. I denna pågående studie syftar författarna att hitta svaren på denna fråga: vilken inverkan har den svenska barnmusikens tonspråk och komplexitet haft på den moderna popexporten från Sverige?